Tankar runt Ursvik

På lördagmorgnar är det som E4 - massor med folk: Två-och-två, tre-och-tre, med hund och barnvagn, som går och småjoggar, en-och-en som springer. På onsdagkväll vid 6 är det ingen kö alls. Det är några män runt 40-50 som springer väldigt fort - jag tänker att de inte har middagsansvaret och säkert tränar för maraton...och så jag. Som har middagsansvaret, men har insett att jag måste smita om jag ska hitta timmen det tar att ta mig runt och sen hinna göra middag och sen hämta R från träningen. 2,5h håller hon på. (Simmare är galna!) Pasta med bacon/tomat går fort.

2,5km-spåret är ett mysigt spår där man kan titta på vårblommorna på våren och springa på hösten då konditionen är bättre.

Lätta 5km är jättetråkigt!
Alldeles för långa sträckor på ängen där solen lyser och det blir äckligt varmt. (Är som bekant inte så bra på värme.) Egentligen gillar jag bara en liten 100m-slinga som går uppför en kulle och sen kommer man till en glänta vid järnvägen. Där är det fint :)

Svåra 5km är trevlig, men usch vad den känns jobbig mellan 3 och 4! En lång, seg backe. Brukar fuska och gå, i strid med min livsdevis när jag springer: Man inte får gå uppför - det tar som bäst när man är som tröttast! Och så är det så bra att det tar slut nångång.

10km-spåret tar inte slut så fort. 1 mil är ganska långt, har jag förstått nu... Men spåret är riktigt, riktigt mysigt! Det går i skogen bland trädrötter och stenar - uppför och nedför - och delar väg med lätta 5:an precis där vid kullen som jag gillar. Och går ihop med svåra 5:an mellan 3 och 4, men då står det 8 och 9 på skyltarna, så det känns mycket, mycket bättre...och går konstigt nog lättare att springa fast jag borde vara tröttare. Jag har passerat den där 9-skylten i flera år nu tillsammans med K o R då vi tränat inför Vårruset och sagt att "Ha, kolla! Nu har vi sprungit 9 km!". Nu är det faktiskt sant. Och sen är det bara att spurta förbi hästhagarna in i kaklet...

Hur orkar de 2,5 timme?!
Simmare är galna!
Och maratonlöpare.