Spontant verklig

Vi fick roligt spontanbesök igår av Inger och Andreas-och-Anna-och-deras-barn. Släkt, men framför allt trevliga vänner som vi träffar...nästan aldrig. Och jätteroligt att de ringde och kom spontant! Bästa mötet.

Fick mig att tänka på ännu en av livets ironier:
Att de viktiga träffar vi ofta sällan, medan de vi träffar ofta sällan är så viktiga egentligen.

Arbetskamraterna träffar man ofta, men de flesta är ganska utbytbara - det är nog samma för er, även om det låter litet burdust...? Skulle jag byta jobb skulle några få finnas kvar som vänner, några fler som onlinevänner, de flesta inte alls. Men just när man jobbar ihop träffas man ofta, delar en väldigt stor del av livet och vet mycket om varandra. Just då. Just där.
Samma med dem som passerar ens liv i tillfälligheter: Klassföräldrar, körkompisar, sportvänner,..

Konstigt då att många av dem som verkligen betyder något träffar man sällan (eller är det bara jag?) - de sanna vännerna, släkten, de där som var med och som vet. Ett telefonsamtal någon gång per år... Vissa träffar man bara på bröllop och begravningar, kanske inte ens då. Och troligtvis inte på födelsedagar - då bjuder folk vardagsvännerna och festkompisarna.
Vissa träffar man inte alls (längre).
Och ändå är de viktiga.
För att man delar historia.
För att de var med just då, när det hände. För att de vet.
Och skulle förstå, om man träffades.
*******************

Och i övrigt är det härlig höst!
Min favoritårstid :)