Det tog en vecka att landa Tjejmilen.
Inte fysiskt - det gick jättelätt att springa! - men i tankarna:
Mäktigt med 30.500 kvinnor i olika åldrar som alla tar sig fram samtidigt mot samma mål.
Kul med all publik!
Störande tråkigt med alla kvinnor som planerade att gå, men ändå ställde sig i en relativt tidig startgrupp. 2 km tog det innan vi som vill springa kunde börja springa! Innan var det mest en fråga om att snirkla sig runt alla gående.
Störande med den dåliga/obefintliga organisationen i starten som gjorde att alla de gående kunde starta i tidig startgrupp.
Härligt att springa i mål och veta att jag har gjort det!
******************
Jag sprang mitt första varv i Ursvik efter Tjejmilen idag och konstaterade att det är fortfarande lika tråkigt att springa ensam i skogen - inte alls samma känsla som i strålande sol med 30.000.
Det har tagit en vecka att landa missnöjet...
Jag skulle ha velat få springa hela vägen och se vilken tid det hade blivit då!
10 september 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Samma här - det levde kvar hela veckan. Som ett leende i ögonvrån för mig. Den där häftiga kicken på slutet med alla glada människor, gratisprozac. NU var det länge sen. NU regnar det.
Skicka en kommentar