10 september 2011

En vecka senare

Det tog en vecka att landa Tjejmilen.
Inte fysiskt - det gick jättelätt att springa! - men i tankarna:

Mäktigt med 30.500 kvinnor i olika åldrar som alla tar sig fram samtidigt mot samma mål.
Kul med all publik!
Störande tråkigt med alla kvinnor som planerade att gå, men ändå ställde sig i en relativt tidig startgrupp. 2 km tog det innan vi som vill springa kunde börja springa! Innan var det mest en fråga om att snirkla sig runt alla gående.
Störande med den dåliga/obefintliga organisationen i starten som gjorde att alla de gående kunde starta i tidig startgrupp.

Härligt att springa i mål och veta att jag har gjort det!

******************
Jag sprang mitt första varv i Ursvik efter Tjejmilen idag och konstaterade att det är fortfarande lika tråkigt att springa ensam i skogen - inte alls samma känsla som i strålande sol med 30.000.

Det har tagit en vecka att landa missnöjet...
Jag skulle ha velat få springa hela vägen och se vilken tid det hade blivit då!

1 kommentar:

Eva sa...

Samma här - det levde kvar hela veckan. Som ett leende i ögonvrån för mig. Den där häftiga kicken på slutet med alla glada människor, gratisprozac. NU var det länge sen. NU regnar det.