Om att låta tekniken bestämma över sitt liv...

...och begränsa det!

Mitt förhållande till tekniska prylar har aldrig varit sämre. Mobilen har länge levt ett eget liv med diverse features som inga andra verkar ha, t ex att den slår av sig och måste startas om helt efter 50 min samtal - lätt irriterande då jag sitter i telefonkonferenser som är bokade till 1h. Precis då man ska runda av, slår mobilen av sig.

Nåja - har lärt mig leva med det, men de senaste veckorna har mobilen utvecklat en alldeles ny funktion: Den hänger sig, men ser ut som att den lever. Så jag går omkring - nöjd - och tror att ingen söker mig, tills jag själv behöver ringa och upptäcker att telefonen är helt död... Sen brukar sms få spatt då jag startar om telefonen och alla klagar. Mest jag.

Jobbdatorn har hittat på en kul funktion som jag tror egentligen ingår i Ericssons personalvårdsprogram: Den slår av sig och startar om när den tycker att jag har jobbat för länge (eller möjligen jobbar med ointressanta saker?). Först trodde jag att den slog av sig kl 17.20 oavsett om det behövdes eller inte, men sen förstod jag att det bara var en slump att den stängde av sig 17.20 två dagar i rad, för nu blir den svart och startar om litet då och då ;-)
Då det tar 20 min att starta om datorn p g a alla säkerhetsfunktioner, så det är inte alltid jag håller helt med om att det är personalvård att datorn bestämmer pauserna... Det hände t ex idag inför en presentation.

Ikväll skulle vi återställa bilparken och hämta hem den f d leasade bilen som vi numera äger. I Haninge. (..äger vi den inte, utan stod den.)
Glad hoppade jag in och startade motorn och morr - visst startade den! ...men dåligt gensvar från gasen. ...så jag rullade fram i någon slags 50 på motorvägen med gasen i botten. ...tills den plötsligt hoppade till (!!) och upp till 120!! Ooouuups! Dags att ringa P, som vid det här laget var halvvägs till Huvudstabadet där R skulle hämtas.
"Det är nåt fel på bilen! Jag står på Statoil i Farsta...tror jag?"
Och upptäckte att mobilen var i princip tom. Shit!
P lyckades till sist hitta mig och bilen och vi bestämde att åka i par - R hade vi lyckats omdirigera till T-banan - och jag tog den bil vi visste var hel eftersom vi båda insåg att den skulle gå sönder om jag körde. Steg in i Audin och...
"Pling!"
Slut bensin.