De viktiga, vänliga, människorna

Äntligen hemma!
24 timmar försenad p g a "mechanical problem".
Helt slut efter nästan 2 vakna dygn sjönk jag ner på en oplanerad hotellsäng i Chicago igår. Och vaknade vrålhungrig! Och konstaterade att när allt är som värst slängs man tillbaka längst ner på Maslows behovstrappa: Mat och sömn.
Sen kan man börja fungera igen.

Med ett något klarare huvud kom också de små viktiga, vänliga, människorna tillbaka till mig. Städerskan som stannade och frågade hur jag mådde när jag satt ihopsjunken på golvet i damrummet. "I'll say a prayer for you!" när hon förstod min situation. Så amerikanskt, och så oerhört rätt just då. Jag orkade resa mig igen. Mottagandet på hotellet, som gjorde att jag nästan kunde acceptera mitt öde. Han sa bara: "I wish you a good sleep tonight!" och såg ut som att jag faktiskt var värd det.

Vi borde göra det oftare - bry oss litet.
För det behövs sällan speciellt mycket.