Om saknade mössor och choklad

Plötsligt är det iskall vinter.
Mössa på! Och vantar.
Men hälften av familjen har förstås inga den här gången heller....
Varför blir det alltid så?!?!

Och direkt försvarsställning: "Det var inte jag! X lånade den/De har försvunnit/Jag har inte haft den och dem på länge...".
Varianterna på "jag är oskyldig" är oändliga, men omfattar oftast en anklagelse mot någon annan. Och detta som svar på den enkla kommentaren:
- Du behöver vantar och mössa när vi går ut, för det är -13!

Varför tror barn allitd att de har gjort fel?
Och att de kommer att bli straffade om de säger att de faktiskt har gjort fel?
Hittills har ingen av våra blivit straffade för att säga sanningen.
Ändå verkar de tro att blixten slår ner om de erkänner något som
möjligen-skulle-kunna-vara-fel.

Härom dagen var choklad uppäten och ingen hade ätit den.
Kanske gick någon in genom källardörren, fram till matkällaren, letade under tomaterna och hittade chokladen?

Ibland skyller vi på lånarna.